Balladen om sångfåglar och ormar

Balladen om sångfåglar och ormar Suzanne Collins

Med Ballade om sång fåglar och ormar återvänder vi till Panam men inte riktigt som vi känner det. Detta omtalade förspel utspelar sig 64 år innan Hungergamest-trilogin och strax efter slutet på kriget mellan huvudstaden och distrikten. Våran huvudperson är en viss Coriolanus Snow. Innan kriget var familjen Snow huvudstadens grädda. Nu är familjen som består av Coriolanus, hans kusin Tigris och deras något förvirrade farmor- utfattiga. De låtsas vara rika men kämpar sig igenom vardagen med alla knep de kan. Coriolanus ska snart avsluta livet på akademin och drömmer om att studera vidare på universitet. Men studier är bara för dem som har råd. Kommer det ut att Coriolanus inte har pengar är det kört. Då uppenbarar sig en oväntat chans. Corilanus blir utvald att ingå i ett experiment han  23 andra studenter ska vara mentorer åt varsin tävlande i hungerspelen. Om Coriolanus lyckas hålla sin spelare vid liv kan det betyda en fri biljett till makt och ära. Tyvärr får han en flicka från Distrikt 12. Men Corilanus tänker göra allt han kan för vinna. Men när han börjar se sin spelar som mer en spelpjäs blir saker än mer komplicerade.

Många var besvikna när den efterlängtade Hungerspels förspelet visade sig handla om den onda president Snow. Men frukta icke det här är en riktigt bra bok som varit värd att vänta på. Den är psykologisk skildring  persons ner stigande i ondskan. Snow kommer aldrig vara sympatisk men här möter jag person med möjligen tveksam moraliskkompass och får följa med vad som händer när han korsar gräns och gång på gång gör fel val. Suzanne Collins visar att ingen föds ond utan snarare att det ärvad som händer när du aldrig ser tillbaka eller ångrar dig. Det är också en historia om Panem och hur det blev vad det blev. Här får vi lära känna huvudstaden och får reda på helvetet familjen Snow och andra invånar gick igenom i kriget, bland annat svält(där av namnet på hungerspelt) och hatet och rädslan mot distrikten det födde. Återkomsten till Panem är grå och mer problematisk än föregången. Här är det inte så enkelt som att huvudstaden är ond och distrikten goda. Vilket är en välkommen förändring. Det sätter också fingret på det jag tror Collins vill förmedla. En berättelse om hur hat och oförmåga att släppa det förflutna bara kan sluta på ett sätt.